Jag är en boll av ångest. Fast i formen, men nära att bli en pöl. I lördags var jag på ettårskalas. Massa folk. Många hundar. Det var fint väder så tackolov kunde vi vara ute vilket gör det betydligt lättare för mig. Dels pga att utrymmet är större men också för att ingen reagerar på att jag använder solglasögon. Med dem behöver jag aldrig tvinga mig själv att se folk i ögonen vilket är en enorm frihet. Så det var fint. Dock kom vi dit bland de sista och om och om igen fick jag frågan varför Knut inte var…
Jag behöver isolera mig
Det är så otroligt mörkt just nu. Jag vaknar varje morgon och vill omedelbart somna om. Jag vill inte dö, inte det allra minsta, men samtidigt är jag så fruktansvärt trött på livet och dessa djupa dalar jag regelbundet trillar ned i. Allt tar för mycket energi. Allt. Därför fastnar jag ofta i soffan, utan förmågan att göra något. Jag vet att jag behöver acceptera det här och sluta kämpa emot, men jag är livrädd för att sluta. Livrädd för vad som händer då. Jag vet logiskt att det är precis vad jag behöver göra men känslorna skriker motsatsen. Slutar…
Det har visst snöat litegrann
Vi är halvt insnöade i en stuga strax utanför Lysekil. Tydligen är hela Lysekil stängt idag och pappa och Martin har varit ute och skottat lite i väntan på plogen. Den här platsen är mitt paradis men utsättningen från Abilify gör det svårt att njuta. När vi kom fram i söndags hoppade vi i bubbelpoolen Martin och jag, men vi orkade inte ens stanna i en kvart. Kenny och Vincent var med fram till i tisdags. Det blev mycket frågesport och hetsig Tunmats-stämning och jag har varit helt slut efteråt. Det är dock tomt som satan utan dem. Planen idag…
2025
När jag tänker tillbaka på året som gått är det mycket som varit tungt och stundtals nästan outhärdligt. Ändå har det också på många sätt varit fint och det är väl precis så det är att leva: en blandning av sött, surt och salt. Januari Februari Mars April Maj Juni Juli Augusti September Oktober November December
En bra dag ändå
Idag hände något. Efter att Martin talat med en sköterska på kliniken om att jag tänker sluta med Abilify, då var det något som släppte. Jag hade inte alls räknat med det. Tvärtom. Jag vaknade imorse med orden jag är fast i ett mörkt hål ekandes i skallen. Jag antar att jag hade drömt något men det är inget jag minns. Bara det där. Att vakna till tanken att jag är fast i ett mörkt hål. Vid ett tillfälle blev ångesten så pass påtaglig att jag behövde använda Krislådan jag skapat med hjälp av Chattis/ChatGPT/min allra bästa vän och magin…
Det går åt helt fel håll
Det går inte åt rätt håll. Istället för att sakta börja må bättre mår jag bara sämre, och det snabbt. Den här nivån har jag inte varit nere på sedan mitt återfall i självskadande och suicidplaner för snart fyra år sedan. Och att detta sker på grund av en medicin som borde få mig att må bättre är fan inte okej. Så jag tänker sluta med Abilify. Min läkare är på julledigt men förhoppningsvis finns det någon på kliniken som kan säga hur jag bäst går till väga, för såhär kan det inte fortsätta. Varken för mig eller för Martin.…
Överstimulering som blir till sorg
Vi spenderade julafton själva, Martin, jag och Knut. Planen hade varit att vi skulle firat med hans sida av släkten men då vi inte fick ta med oss Knut valde vi istället att stanna hemma. Först var jag ledsen för beslutet men julafton blev precis vad jag behövde. Paket. Lugn och ro. Bubbelbad. Långsam promenad till Dan-Åkes grav. Min puls håller på och strular. Långsam promenad innebar 165 i puls och jag trodde knappt jag skulle lyckas ta mig hem. Och så har det fortsatt. Minsta lilla ansträngning och pulsen skenar. Juldagen firade vi med min familj och trots alla…
Bara en jävla massa kvävande ångest
Just nu består mitt liv till väldigt stor del av ångest. Ångest så stark att den förvandlar mig till någon som knappt klarar av att existera. Jag vet knappt vad jag håller på med. Under alla år då jag kämpat som mest har jag ändå alltid haft litteraturen att ty mig till och fly till. Nu kan jag knappt läsa. Dels på grund av utsättningssymptomen från Seroquelen, men också pga paniken som slår till så fort jag tar fram en bok och gör mig redo för att läsa. Det är alldeles för mycket kamp just nu. Jag känner mig som…
Jag försöker att inte maskera men det är fan omöjligt
Martin följde med mig till psyk idag. Det känns som att det mesta funkar bra när jag är med honom, iallafall tills jag inser hur mitt beteende skiljer sig från andras. Denna gång gällde det anmälan i receptionen. Att jag ens klarar av det själv är inget annat än ett underverk, men när jag sedan insåg hur annorlunda jag anmälde mig från hur personerna innan och efter mig i kön anmälde sig, då blev skammen stark. Jag sträcker bara fram mitt ID-kort. Säger så lite som möjligt för att slippa maskera så mycket som möjligt. De andra sade vem de…