Jag misstänker att jag är extremt överstimulerad för jag får ingenting att fungera just nu. Igår gick det ändå bra. Efter att jag bloggat lyckades jag resten av dagen hålla en rimlig nivå på aktivitet och vila. Knut och jag tog en skön, ganska rask promenad och jag skrev brev och läste ut en bok. Umgicks med Martin när han kommit hem och mådde bra för att han mådde så bra. Jag hade dock ont i huvudet hela dagen och när jag skulle sova gjorde det ont att ha huvudet mot kudden. Jag har haft problem med nacken och huvudet…
Ett larmande nervsystem
Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker kämpa emot – förändringar är ett helvete för mig att hantera. Mitt nervsystem larmar att någonting är så inihelvete fel och då räcker det inte att tänka positivt eller gå emot känslan. Martin har det bra. Trivs. Jag har sovit rätt bra och Knut är lugn och tillfreds. På så sätt går det ju bra. Mer än bra. Men mitt nervsystem, som sagt. Det larmar och skriker och tvingar mig att hela tiden kämpa som fan för att behålla lugnet. Klockan är 09:36 och jag har redan brutit samman en gång. Då…
Jag vet inte vad som är fel
Jag kan inte säga vad som är fel för hur mycket jag än försökt lista ut det verkar det inte gå. Jag kan inte heller säga hur jag mår eller vad det är jag känner för jag vet inte. Det jag har att gå på är olika symptom som tillsammans skapar ett kaos på insidan som ökar mina tvångshandlingar och får mitt stimmande att bli mer aggressivt. Den här veckan blev inte alls som jag tänkt eller hoppats. Martin börjar jobba på måndag, på ett nytt ställe och efter ganska lång tids arbetslöshet. Därför ville vi fokusera den här veckan…
Kostnaden av att bli överstimulerad
Igår, tidig kväll, var jag så nöjd. Jag hade städat. En hel del. Äntligen lyckats. Städat och lagat mat men kombinerat med många och långa pauser. Kom på mig själv med att tänka att jag önskade att jag alltid var så kapabel. Men inte långt senare hände det som så ofta händer. Överstimulering. Feberkänsla. Behovet av tyngd på min kropp. Massa jävla smärta. Huvudet. Nacken. Högt upp på ryggen och lågt ned. Höfterna. När jag skulle sova skavde allt i kroppen. Revbenen mot huden. Höftben. Benen behövde tyngd och hur jag än låg gjorde det mesta så förbannat jävla ont.…
Oläglig meltdown
Jag hade ett meltdown igår. Plötsligt ändrade planer, oväntade händelser och extrem jävla maskering. Så fort jag var trygg inne i bilen exploderade det. Och det tog fem timmar innan jag kunde prata. Idag är jag extra sårbar. Fem minuter på tomten och sedan var jag överstimulerad och på väg att börja gråta. Har varit passiv och oförmögen att göra något idag och nu ligger jag i ett mörklagt sovrum igen medan ljuden från utsidan skär i mig. Nu kommer det ta tid innan jag är återställd igen. Dagar. Kanske veckor. Tid att slösa bort på att inte leva istället…
Mitt nervsystem behöver rutiner
Jag är inte på någon bra plats idag. Förmodligen är det ett resultat av gårdagen som var extra tung. Natten till igår höll jag mig vaken för att se matchen mellan Sverige och Japan och som alltid när jag bryter en rutin flippar mitt nervsystem ut. Martin var iväg på arbetsintervju igår när jag vaknade och jag märkte direkt att jag var ur lag. Overklighetskänslor och en extremt stark ångest som fick katastroftankarna att leva rövare. Innan jag visste att jag är autistisk hatade jag mig själv för vad jag upplevde som en svaghet, men nu vet jag bättre. Jag…
Utehäng
Sensoriskt är det alltid jobbigt att vara utomhus. Ljud och ljus är extra svåra för mig och vind är en jobbig trigger. Just därför är det extra skönt, och framför allt lyxigt, att jag igår var ute nästan hela dagen. Först några timmars slappande i soffan på uteplatsen på baksidan med mobilspel, Zayn och läsning, tillsammans med en ovanligt chill Knut. Efter en kort tur till Örebro fixade vi på tomten och åt middag ute. Både Martin och jag var dränerande vid det taget så vi lade oss i ett mörkt sovrum och vilade upp oss för att vid åtta…
En konstant återhämtningsfas
Att vara autistisk innebär att man spenderar väldigt mycket tid i återhämtning och många, jag inkluderat, upplever livet som en konstant återhämtningsfas. Både igår och idag har jag mest sovit och läst. Martin har försökt vila han med, men ändå pressat på och hamnat i shutdown. Vi försöker ta hand om oss, men eftersom mer eller mindre allt i en neurotypisk värld tar på krafterna är det inte lätt. Mitt bästa sätt att återhämta mig är med läsning, sömn och att slippa byta om från mina sovkläder. För Martin är det fotografering men att ta sig till en plats och…
Alla dessa studenter
Jag kommer behöva ta en paus från sociala medier. Kanske inte Instagram, men iallafall Facebook. Jag är så oerhört… skör, antar jag, just nu, att det mesta känns som knivhugg rakt in i själen. Bara att läsa arga kommentarer i diskussionsgrupper (som inte alls har med mig att göra) känns förkrossande, men allra jobbigast just nu är det konstanta flödet av studentbilder och filmer. Jag kunde aldrig gå klart gymnasiet och de närmsta 10-15 åren efter det mådde jag piss. Skammen av att inte ha gått klart skolan och så det återkommande firandet varenda jävla juni med glada studenter som…
Jag babblar inte om Autism för att jag vill
Jag är urless. På så otroligt mycket. Allra mest trött på alltid behöva känna mig fel. Som att jag måste förklara och försvara minsta lilla del av mig själv. Jag är autistisk i en värld som är neurotypisk. Min hjärna är annorlunda konstruerad och det visar sig på diverse sätt. Väldigt många fysiska. Många psykiska. Och neurotypikerna tycks vara experter på att ge råd som får sådana som mig att känna sig helt jävla värdelösa. Eller bara fälla kommentarer som får det att skära i mig. Som hon som hävdade att ”vi alla väljer olika vägar” som kommentar åt en…