Martin följde med mig till psyk idag. Det känns som att det mesta funkar bra när jag är med honom, iallafall tills jag inser hur mitt beteende skiljer sig från andras.
Denna gång gällde det anmälan i receptionen. Att jag ens klarar av det själv är inget annat än ett underverk, men när jag sedan insåg hur annorlunda jag anmälde mig från hur personerna innan och efter mig i kön anmälde sig, då blev skammen stark. Jag sträcker bara fram mitt ID-kort. Säger så lite som möjligt för att slippa maskera så mycket som möjligt. De andra sade vem de skulle träffa och vilken tid och receptionisten var tydlig med att berätta för mig vem det var jag var där för att träffa. Som om jag inte visste det själv…
I väntrummet var det lugnt. Betydligt lugnare än på vårdcentralen. Det enda som störde mig var den starka belysningen men jag fokuserade på min stickning och snart nog fick vi träffa läkaren.
Vi gick igenom mina biverkningar och hur jag mår nu och bestämde att jag ska komma tillbaka i februari för ännu en uppföljning. Förhoppningsvis är rastlösheten då ett minne blott precis som dimsynen tycks vara på god väg att bli.
Efteråt hämtade vi en julduk hos farmor och farfar och har sedan stannat hemma. Martin är fast i något shutdownläge sedan igår och jag är rastlös, trött och sårbar. Men tacksam att vi har varandra.