Hej, och välkommen hit.
Jag heter Mana Angelica, och jag har bloggat i alldeles för många år. Att formulera mig i ord har alltid varit mitt sätt att andas lite lättare, förstå världen bättre och ibland få någon annan att känna sig lite mindre ensam.
Efter en lång paus från bloggandet är jag tillbaka igen, för att jag bär på fler tankar och känslor än jag kan hålla för mig själv. Under de senaste åren har jag förstått något avgörande om mig själv: jag är Autistisk. Det är inget som någon läkare har stämplat på ett papper, men det är något jag vet i hela mitt väsen. Att förstå det har förändrat allt – det är som att ha hittat kartan till ett landskap jag vandrat i hela livet utan att kunna läsa skyltarna.
Jag är en människa som gärna går på djupet. Jag snöar in, vänder och vrider på saker tills de glimmar i nya färger. Jag älskar detaljerna som många andra missar, det tysta mellanrummet i samtal, känslan av att få försvinna in i ett specialintresse och låta världen utanför blekna.
Några av mina stora kärlekar är läsning, att skriva och ta emot brev, hundar (alltid hundar), att måla med akvarell, musiken – där Marilyn Manson har en särskild plats i hjärtat – och ibland handarbete eller pussel när rastlösheten behöver stillas. Vandra i skogen är magi för mig, ett sätt att landa när allt annat känns för skarpt.
Det här är inte en blogg där jag kommer skriva manualer eller svara på frågor om hur “man ska göra”. Det är en plats för tankar, känslor och betraktelser ur min värld – ett annat sätt att se på saker. Ibland kan det bli djupt och allvarligt, ibland alldeles vardagligt och enkelt.
Jag skriver för att orden måste ut. Och kanske, om du stannar en stund, kommer du hitta något här som känns igen i dig.