Det är så otroligt mörkt just nu.
Jag vaknar varje morgon och vill omedelbart somna om. Jag vill inte dö, inte det allra minsta, men samtidigt är jag så fruktansvärt trött på livet och dessa djupa dalar jag regelbundet trillar ned i.
Allt tar för mycket energi. Allt. Därför fastnar jag ofta i soffan, utan förmågan att göra något. Jag vet att jag behöver acceptera det här och sluta kämpa emot, men jag är livrädd för att sluta. Livrädd för vad som händer då. Jag vet logiskt att det är precis vad jag behöver göra men känslorna skriker motsatsen. Slutar jag kämpa, är det inte detsamma som att ge upp?
Jag har varit med om det här så många gånger tidigare och varje gång har jag ju kommit ut på andra sidan igen. Erfarenheten säger att det kommer bli bättre och just därför är jag tacksam varje kväll när det är dags att sova, för när jag vaknar nästa gång är jag ett steg närmre att må bättre.
Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att det kanske är annorlunda den här gången. Kanske är jag fast i djupet för alltid denna gång.
Jag är trögtänkt och har svårt att formulera mig. Försöker göra mig förstådd och få fram mina ord så ni ska veta varför jag är som jag är just nu. Jag kommer dra mig undan mer. Vila i mig själv. Ta bort alla krav som går vilket vilket inbegriper sociala situationer. Jag behöver lugn och ro. Tystnad. Sensorisk trygghet. Allt detta tills jag är tillbaka på andra sidan igen.
Jag behöver isolering.