Att vara autistisk innebär att man spenderar väldigt mycket tid i återhämtning och många, jag inkluderat, upplever livet som en konstant återhämtningsfas.
Både igår och idag har jag mest sovit och läst. Martin har försökt vila han med, men ändå pressat på och hamnat i shutdown. Vi försöker ta hand om oss, men eftersom mer eller mindre allt i en neurotypisk värld tar på krafterna är det inte lätt. Mitt bästa sätt att återhämta mig är med läsning, sömn och att slippa byta om från mina sovkläder. För Martin är det fotografering men att ta sig till en plats och sedan gå runt och fotografera är ju i sig väldigt tärande och därför är återhämtningen svårare för honom. Dessutom har vi en Knut som älskar att upptäcka världen och rusa runt som en tok, men idag har han varit lika däckad som oss, om inte mer.
Jag ligger i sängen och hoppas kunna somna snart. Planen är att jag ska upp och se Sveriges match klockan fyra inatt, även om det kommer innebära en massa komplikationer för min autistiska hjärna som dels behöver sitt nattsömn och dels hatar när rutiner bryts. Med andra ord kommer även morgondagen behöva ägnas åt just återhämtning. Det är en konstant avvägning. Vad som är värt att i efterhand behöva betala för.