Jag kan inte säga vad som är fel för hur mycket jag än försökt lista ut det verkar det inte gå. Jag kan inte heller säga hur jag mår eller vad det är jag känner för jag vet inte. Det jag har att gå på är olika symptom som tillsammans skapar ett kaos på insidan som ökar mina tvångshandlingar och får mitt stimmande att bli mer aggressivt.
Den här veckan blev inte alls som jag tänkt eller hoppats. Martin börjar jobba på måndag, på ett nytt ställe och efter ganska lång tids arbetslöshet. Därför ville vi fokusera den här veckan på oss, att göra sådant vi gillar. Bada i Vitsand. Promenera i skogen. Timmar tillsammans på tomten, med kaffe och Knut. Bad i Sannabadet.
Men jag har knappt orkat lämna sängen. Kortare stunder har jag istället vistats i soffan, men oförmögen att faktiskt göra någonting. Passiv. Exekutivt ur funktion.
Kroppen är tung, hjärnan mer eller mindre viljelös. Benen är obehagliga och längtar konstant efter tryck. Nacken och ryggen värker. Höftbenen skaver mot huden. Tårarna alltid nära. Och ljuden, ljuden! Varenda litet ljud skär mer än vanligt i själen och jag är så trött. Urlakad.
Små stunder av glädje. Böcker. Mina djur. Martin. Brev.
Det är vad som får mig att överleva. Det som får mig att inte ge upp.
Men jag känner mig gnällig och svår. Jobbig. Ledsen och rädd. Antar att detta är en del av burnout.