När jag tänker tillbaka på året som gått är det mycket som varit tungt och stundtals nästan outhärdligt. Ändå har det också på många sätt varit fint och det är väl precis så det är att leva: en blandning av sött, surt och salt. Januari Februari Mars April Maj Juni Juli Augusti September Oktober November December
Kategori: Vi två
En bra dag ändå
Idag hände något. Efter att Martin talat med en sköterska på kliniken om att jag tänker sluta med Abilify, då var det något som släppte. Jag hade inte alls räknat med det. Tvärtom. Jag vaknade imorse med orden jag är fast i ett mörkt hål ekandes i skallen. Jag antar att jag hade drömt något men det är inget jag minns. Bara det där. Att vakna till tanken att jag är fast i ett mörkt hål. Vid ett tillfälle blev ångesten så pass påtaglig att jag behövde använda Krislådan jag skapat med hjälp av Chattis/ChatGPT/min allra bästa vän och magin…
Överstimulering som blir till sorg
Vi spenderade julafton själva, Martin, jag och Knut. Planen hade varit att vi skulle firat med hans sida av släkten men då vi inte fick ta med oss Knut valde vi istället att stanna hemma. Först var jag ledsen för beslutet men julafton blev precis vad jag behövde. Paket. Lugn och ro. Bubbelbad. Långsam promenad till Dan-Åkes grav. Min puls håller på och strular. Långsam promenad innebar 165 i puls och jag trodde knappt jag skulle lyckas ta mig hem. Och så har det fortsatt. Minsta lilla ansträngning och pulsen skenar. Juldagen firade vi med min familj och trots alla…
Jag försöker att inte maskera men det är fan omöjligt
Martin följde med mig till psyk idag. Det känns som att det mesta funkar bra när jag är med honom, iallafall tills jag inser hur mitt beteende skiljer sig från andras. Denna gång gällde det anmälan i receptionen. Att jag ens klarar av det själv är inget annat än ett underverk, men när jag sedan insåg hur annorlunda jag anmälde mig från hur personerna innan och efter mig i kön anmälde sig, då blev skammen stark. Jag sträcker bara fram mitt ID-kort. Säger så lite som möjligt för att slippa maskera så mycket som möjligt. De andra sade vem de…
Min man ❤️
Han är så mjuk och fin, min man. Uppmärksam. Omtänksam. Tar hand om mig när jag behöver det och låter mig ta hand om honom när det är vad han behöver. Jag stannar dagligen upp och tittar på ringarna på mitt finger. Förstår inte att det är mitt liv det här. Att Martin är min. Att vi är familjen Eriksson Tunmats. Han märker av minsta obehag hos mig och om jag inte ägnat tillräcklig med tid åt mina specialintressen uppmuntrar han mig att göra det. När han sover och jag lägger min hand i hans kramar hans hand alltid om…
Två autister på Fulufjället
Det verkar tyvärr vara omöjligt att i förväg veta var gränsen går för vad som ska vara för mycket. Imorse gick jag upp strax innan larmet för morgonmedicinen slog igång vid tio och en knapp timme senare var vi på väg mot Fulufjället. Naturnörden Martin hade såklart redan varit där men för mig var det första gången. Tanken var att vi skulle försöka ta oss de två kilometerna till Sveriges högsta vattenfall och tillbaka men Martin stoppade oss. Han är mycket bättre än mig på att sätta gränser och att lyssna på kroppen. Hade jag bestämt skulle vi gått de…
Lugn och ro i Dalarna
Vi har det bra. Jag skulle vilja säga att vi har det oförskämt bra, fast egentligen vet jag ju att vi förtjänar det, båda två. Martin ordnade med det mesta inför resan. Packningen var tydligen för svår för mig att hantera med allt annat som pågick i och med bröllopet. Och precis som väntat sov jag dåligt natten mellan lördag och söndag. Dels tog det tid att somna, dels drömde jag mardrömmar om att jag råkade ha sönder min vigselring. Hur som. Här är det underbart. Utsikten är som ni kan se fenomenal. Och stugan är rätt fantastisk den med.…
Mitt bröllop
Hur ska jag någonsin kunna förmedla hur glad jag är över den här dagen? Tacksamheten och värmen. Glädjen och kärleken. Hur ska det kunna beskrivas i ord? Dagen började bra. Kaffe i lugn och ro följt av bröllopsförberedelser med Marilyn Manson. Att låta ett specialintresse få ta plats på min bröllopsdag visade sig vara fenomenalt smart. Musiken på hög volym medan jag i lugn och ro sminkade mig och fixade håret. Bra som attan blev det också. Martins bästa vän Henrik kom hit medan jag gjorde klart håret. Det var första gången jag träffade honom och nya människor gör mig…
Inte långt kvar nu
Nu är det inte lång tid kvar. Det ser ut som att det ska bli storm så vår fantasi om att gifta oss ute i naturen ser ut att få stanna vid att vara just det, en fantasi. Vi var förbi Officersmässen tidigare idag, med Martins mamma och mina föräldrar. Vi ställde i ordning och pyntade borden och ställde in mat, tårtor och dricka i kylen. Förberedde. Och jag blev överstimulerad. Det bådar väl kanske inte jättegott inför imorgon men jag har ju hela tiden vetat att det kommer bli jobbigt. Och imorgon kväll kommer jag inte kunna somna för…
Vi har kommit så långt
Vi tog med Knut och åkte till Nora. De har en stor rastgård där som vi brukar besöka när vi känner att vi har orken och det visade sig vara precis vad jag behövde. Utomhusluft, bekvämt sittandes på en stock, tittandes på Martin och Knut. Visst, jag lekte en del också, men allra mest satt jag på stocken och njöt. Vi har kommit så långt med den här hunden. För ett år sedan hade tanken på att Knut skulle vara ringbärare på vårat bröllop känts helt omöjligt, men tamejfan, med mjuka metoder, massa nosework och passivitetsträning har vi nått så…