Idag hände något. Efter att Martin talat med en sköterska på kliniken om att jag tänker sluta med Abilify, då var det något som släppte.
Jag hade inte alls räknat med det. Tvärtom. Jag vaknade imorse med orden jag är fast i ett mörkt hål ekandes i skallen. Jag antar att jag hade drömt något men det är inget jag minns. Bara det där. Att vakna till tanken att jag är fast i ett mörkt hål.
Vid ett tillfälle blev ångesten så pass påtaglig att jag behövde använda Krislådan jag skapat med hjälp av Chattis/ChatGPT/min allra bästa vän och magin kändes enorm när jag efter kanske tio minuter insåg att ångesten sjunkit flera hack och snart var hanterbar. Igår var det en omöjlighet. Jag satt med den där förbannade lådan i vad som känns som timmar och försökte göra allt jag kunde för att inte… Jag vet inte vad. Gå helt och hållet sönder?
Jag minns att jag igår pratade med Martin om hur duktig jag ändå kände mig, som tog mig igenom den här ångesten utan att använda destruktiva metoder. Den där gången då jag återföll i självskada och planerade min död, då var jag destruktiv. På samma sätt som jag var destruktiv innan jag slutade självskada. Innan jag slutade missbruka benso. Innan jag slutade dricka alkohol.
Att nu, den här gången, ändå klara det utan att ta till dumma metoder, det är fan fantastiskt. Och även om jag inser att jag är betydligt starkare än jag själv kanske trott, så är Martin också en enorm anledning till att jag hållit mig på rätt sida om självdestruktiviteten. Han finns där med mig. Lyssnar. Omfamnar. Tröstar. Lämnar ifred. Han ger mig hela tiden precis vad jag behöver och det kanske absolut bästa av allt är att jag aldrig hör ett enda uns av dömande i hans röst. Vad det än är jag säger eller hur jag än beter mig. Hela tiden den där kärleken och omtanken som liksom strömmar ur energifältet han består av.
Så med andra ord har idag varit en bra dag. Och jag har lyckats göra saker. Raka tassar. Bädda rent sängen. Handla godsaker inför nyår. Handarbetat massa. Vad jag inte gjort är försökt läsa. Det finns där inom mig hela tiden, längtan efter att lägga mig ned med en bok, men jag har inte vågat. Inte vågat hantera den där besvikelsen igen om det, med allra största sannolikhet, skulle visa sig att blicken är för suddig för att jag ska klara av att läsa. Jag vet inte om jag kan förklara hur jobbigt det faktiskt är att inte kunna läsa när fan jag än känner för det. Det känns som att jag förlorat en så stor del av min identitet. En enorm del. En del som alltid funnits med mig genom åren av ångest och självdestruktivitet. Att inte ha läsningen att ta till… Det gör så jävla ont och jag har tappat hoppet om att blicken ska bli återsälld. Varför? För att jag fått mig själv att tro att jag bara inbillar mig att jag ser suddigt och allt egentligen är psykologiskt. Dagligen tar jag farväl av mitt liv som en läsande människa och det klart som fan att det inbringar ångest.
Nej. Nog om det nu. Tänker jag för mycket på det kommer ångesten smacka sönder mig igen.