Det går inte åt rätt håll. Istället för att sakta börja må bättre mår jag bara sämre, och det snabbt. Den här nivån har jag inte varit nere på sedan mitt återfall i självskadande och suicidplaner för snart fyra år sedan. Och att detta sker på grund av en medicin som borde få mig att må bättre är fan inte okej.
Så jag tänker sluta med Abilify. Min läkare är på julledigt men förhoppningsvis finns det någon på kliniken som kan säga hur jag bäst går till väga, för såhär kan det inte fortsätta. Varken för mig eller för Martin. Jag märker ju hur det tär på honom att se mig lida såhär och när inte ens starka ångestdämpande tabletter gör någon större skillnad, då är det dags att förändra något.
Alltså = trappa ned Abilify. Förhoppningsvis kommer jag inte bli ett nojjigt monster så jag behöver testa någon annan antipsykotika. Jag är så trött på känslan av att vara min egna försökskanin och trött på biverkningar som gör att jag inte kan använda litteratur till att fly. Dimsyn och läsning som specialintresse går inte alls ihop (och nej, jag kan inte lyssna på böcker istället. Dels för att det inte alls är samma sak men främst för att ljuden från de som brukar läsa in böcker skär sönder min insida).
Det enda som faktiskt funkar bra just nu är kvällssömnen men förhoppningsvis kommer det hålla i sig, men oavsett funkar det inte att fortsätta såhär. Jag har inte hur mycket kamp som helst i mig.