Vi spenderade julafton själva, Martin, jag och Knut. Planen hade varit att vi skulle firat med hans sida av släkten men då vi inte fick ta med oss Knut valde vi istället att stanna hemma. Först var jag ledsen för beslutet men julafton blev precis vad jag behövde.
Paket. Lugn och ro. Bubbelbad. Långsam promenad till Dan-Åkes grav.
Min puls håller på och strular. Långsam promenad innebar 165 i puls och jag trodde knappt jag skulle lyckas ta mig hem. Och så har det fortsatt. Minsta lilla ansträngning och pulsen skenar.
Juldagen firade vi med min familj och trots alla förberedelser för att få det att fungera så bra som möjligt för mig och Martin blev vi båda tillslut överstimulerade och beslöt oss för att åka hem tidigare än planerat. Alltid när jag blivit överstimulerad av en social situation blir jag ledsen. Gråtledsen.
Så ja, det var nog bra att vi bara hade en social tillställningen att gå på trots allt.
Och igår, när vi alla tre var slutkörda efter julfirandet dagen innan, var det också Knuts födelsedag. Hans andra födelsedag. Kanske inte det roligaste firandet för honom men vila var vad han behövde mest.