Just nu består mitt liv till väldigt stor del av ångest. Ångest så stark att den förvandlar mig till någon som knappt klarar av att existera.
Jag vet knappt vad jag håller på med. Under alla år då jag kämpat som mest har jag ändå alltid haft litteraturen att ty mig till och fly till. Nu kan jag knappt läsa. Dels på grund av utsättningssymptomen från Seroquelen, men också pga paniken som slår till så fort jag tar fram en bok och gör mig redo för att läsa.
Det är alldeles för mycket kamp just nu. Jag känner mig som en frånvarande och tråkig fru och en lika kass matte.
Ångest alltså. Detta vidriga jävla skittillstånd.
Jag försöker ta en minut i taget. Andas djupt. Låta tårar flöda om det behövs. Finna trygghet i Martins famn.
En minut i taget.