Jag behöver vardag och rutiner för att må bra. Att saker följer sin vanliga gång och oväntade saker hålls till ett minimum.
Det märks idag att det varit för mycket den senaste veckan för jag kan inte alls slappna av när jag är hemma själv. Försöker läsa men har svårt att fokusera på grund av den där rädslan som hela tiden pockar på uppmärksamhet. Den som vill att jag agerar. Gömmer mig. För när som helst kan något hända.
Ja, det har varit mycket. Ett oväntat besök förra veckan, och sedan kalaset i lördags. I måndags talade jag med Sofia i telefon och Martin bokade ett veterinärbesök till Knut som har problem med ögonen. I tisdags var vi spontana och bjöd min svärmor på lunch för att fira hennes födelsedag (vilket var jättetrevligt, men som sagt oplanerat), igårkväll hände saker som gjorde att jag behövde ta kvällspromenaden, vilket jag aldrig gör ensam, och som dessutom ledde till att jag behövde ställa in blodprovet som varit inbokat i flera veckor och som jag skulle tagit imorse, och idag behövde jag kontakta vården pga urinvägsinfektion. Och imorgon är det dags att ta Knut till veterinären.
Det låter säkert som småsaker i en icke-autists ögon men för mig är varje liten grej stor. Enorm till och med. Jag försöker planera in iallafall tre vilodagar mellan allt jag gör för att fungera så bra som möjligt men dels är det inte alltid jag kommer ihåg att göra det, dels händer saker som jag inte kan rå på. Imorse vaknade jag med hemsk ångest och det om något är ett tecken på att jag behöver ta det lugnare. Ändå finns det saker som är ofrånkomliga. Veterinärbesöket imorgon. På fredag ska vi hjälpa mina föräldrar (och nej, det tänker jag inte skippa), på söndag ska Martin bort och på måndag ska jag träffa min läkare på psyk. Så det är mycket och jag sover dåligt, men mår ändå bättre än vad jag gjorde under hösten och vintern. Jag är i burnout men bli långsamt bättre så länge jag inte pressar för mycket.