Ohyggligt. Det är ordet jag kommer att tänka på när jag funderar på hur jag mår. Det är onsdag idag och jag känner mig som ett stort sår. I måndags hade jag ett meltdown. Jag bröt ihop på ett sätt jag inte gjort på länge och det varade fyra, fem timmar innan jag började landa igen. Martin tog med mig ut till bilen och körde runt ett tag och det var så jag lyckades bryta den onda cirkeln av skräck.
Igår mådde jag piss, men det hade jag räknat med. Att jag skulle må så dåligt idag gör mig mer förvånad. Jag är rädd för att vara själv. Håglös och ledsen. Överstimulerad. Redo för ännu ett meltdown.
Imorgon är det meningen att vi ska åka till Järnboås, på Hundens dag. Jag har sett fram emot det länge men nu förstår jag inte alls hur jag ska klara av det. Jag vet att det bästa för mitt mående vore att ställa in, men det kommer jag inte göra. Jag vill dit för Knuts skull. För Martins. Och för den hundälskande Manans skull.
Jag måste bara lyckas få ned mig själv i ett bad. Borsta håret och tvätta det. Och undvika ännu ett meltdown.