Jag är urless. På så otroligt mycket. Allra mest trött på alltid behöva känna mig fel. Som att jag måste förklara och försvara minsta lilla del av mig själv.
Jag är autistisk i en värld som är neurotypisk. Min hjärna är annorlunda konstruerad och det visar sig på diverse sätt. Väldigt många fysiska. Många psykiska. Och neurotypikerna tycks vara experter på att ge råd som får sådana som mig att känna sig helt jävla värdelösa. Eller bara fälla kommentarer som får det att skära i mig. Som hon som hävdade att ”vi alla väljer olika vägar” som kommentar åt en AuDHD-tjej som inte kunnat ta studenten med sina jämnåriga. Och hon på Instagram som idag delade ett inlägg om vad studenter behöver kunna för att flytta hemifrån. Skulle jag följa den listan skulle jag fortfarande bo hos mina föräldrar.
Jag är hudlös idag. Trött på den ständiga kamp det innebär att vara autistisk. Folk tycker säkert att jag tjatar. Bara babblar om Autism hit och neurotypiker dit. Och det stämmer ju, men det är inte för att jag vill, det är för att jag måste. Om vi med autism inte undervisade andra om hur autism funkar, då skulle väldigt få neurotypiker ens bry sig om att försöka förstå. Vi blir ofrivilliga experter på hur neurotypiker fungerar, medan de oftast inte ens vet vad exekutiv dysfunktion är.
Någon beskrev det som att neurotypiker kör automat, medan autister kör manuellt. Neurotypiker är experter på att göra automatiska saker. Frukost. Dusch. Tandborstning. Städning. De behöver inte aktivt säga till sig själva exakt vad de ska göra medan de utför en syssla och därför går det så mycket enklare för dem. Bara att borsta tänderna eller ta på mig skorna kräver enorma hjärnresurser.
Jag är trött och arg och ledsen. Inne i en period då det mesta bara känns meningslöst. Jag är så trött på att förklara. Jag vill leva. Så som det funkar för mig. Utan att konstant mötas av neurotypiska normer som ständigt förklarar för mig hur värdelös jag är som inte fungerar som dem.