Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker kämpa emot – förändringar är ett helvete för mig att hantera. Mitt nervsystem larmar att någonting är så inihelvete fel och då räcker det inte att tänka positivt eller gå emot känslan.
Martin har det bra. Trivs. Jag har sovit rätt bra och Knut är lugn och tillfreds. På så sätt går det ju bra. Mer än bra. Men mitt nervsystem, som sagt. Det larmar och skriker och tvingar mig att hela tiden kämpa som fan för att behålla lugnet. Klockan är 09:36 och jag har redan brutit samman en gång. Då var Knut snabbt framme. Tycktes rusa från hallen där han låg och sov, fram till mig med pussar och en mjuk kropp att klappa på, och inte förrän jag slutat gråta kröp han upp intill mig i soffan och somnade.
Min plan är att, så fort jag skrivit klart här, bädda sängen och klä på mig och sedan dricka en till islatte innan det är dags att ta ut Knut vid elva. Ska göra vad jag kan för att hålla stressen nere och det innebär att göra allting långsamt. Jag är trött efter mitt gråtande, men hoppas att jag ska orka både läsa och skriva brev innan det är dags för promenad två klockan fyra. Annars får jag sova istället. Oavsett ska jag göra allt jag kan för att hålla mig lugn och på det sättet hoppas jag att jag ska lyckas få mitt larmande nervsystem att lugna sig. Overklighetskänslorna hotar att hälsa på och om det händer kommer det bli ännu svårare för mig att hantera dagen. Men jag försöker. Gör mitt bästa.