Igår, tidig kväll, var jag så nöjd. Jag hade städat. En hel del. Äntligen lyckats. Städat och lagat mat men kombinerat med många och långa pauser. Kom på mig själv med att tänka att jag önskade att jag alltid var så kapabel.
Men inte långt senare hände det som så ofta händer. Överstimulering. Feberkänsla. Behovet av tyngd på min kropp. Massa jävla smärta. Huvudet. Nacken. Högt upp på ryggen och lågt ned. Höfterna. När jag skulle sova skavde allt i kroppen. Revbenen mot huden. Höftben. Benen behövde tyngd och hur jag än låg gjorde det mesta så förbannat jävla ont. Sorgen som sakta kommit krypande i samband med överstimuleringen växte och tillslut kämpade jag för fullt för att inte låta min gråt väcka Martin. Han vill att jag väcker honom när jag mår dåligt men han skulle ändå inte kunna göra något.
Tillslut lyckades jag ändå somna för att vakna vid fyra av en enveten hosta som påminde mig om att jag glömt använda inhalatorn på kvällen.
Nu är klockan strax efter tio. En nerv mellan toppen av huvudet och någonstans under mitt ena skulderblad blixtrar regelbundet till. Jag är konstant gråtfärdig och kroppen är öm. Jag känner mig otröstlig och vill isolera och gömma mig. Lyssnar på Manson och dricker kaffe. Har mensvärk. Knut iakttar mig. Istället för att må bra efter att ha gjort något högst mänskligt och väldigt bra, mår jag fruktansvärt dåligt. Det enda som tycks hålla en meltdown borta är Manson i lurarna.
Det här var inte alls planen för idag. Jag fyller imorgon. 41. Martins föräldrar och mina ska komma hit på fika och jag hade bestämt mig för att klara av att baka en tårta och rulla lite chokladbollar. Det är tur att det iallafall är en dag kvar. Kanske räcker det att gå sönder idag för att orka ta på masken av mänsklighet imorgon.
Gud.
Jag mår så jävla dåligt.