Jag kan inte säga vad som är fel för hur mycket jag än försökt lista ut det verkar det inte gå. Jag kan inte heller säga hur jag mår eller vad det är jag känner för jag vet inte. Det jag har att gå på är olika symptom som tillsammans skapar ett kaos på insidan som ökar mina tvångshandlingar och får mitt stimmande att bli mer aggressivt. Den här veckan blev inte alls som jag tänkt eller hoppats. Martin börjar jobba på måndag, på ett nytt ställe och efter ganska lång tids arbetslöshet. Därför ville vi fokusera den här veckan…
Kategori: Knut
Utehäng
Sensoriskt är det alltid jobbigt att vara utomhus. Ljud och ljus är extra svåra för mig och vind är en jobbig trigger. Just därför är det extra skönt, och framför allt lyxigt, att jag igår var ute nästan hela dagen. Först några timmars slappande i soffan på uteplatsen på baksidan med mobilspel, Zayn och läsning, tillsammans med en ovanligt chill Knut. Efter en kort tur till Örebro fixade vi på tomten och åt middag ute. Både Martin och jag var dränerande vid det taget så vi lade oss i ett mörkt sovrum och vilade upp oss för att vid åtta…
Den bästa dagen på länge
Jag hade en helt fantastisk dag igår. Inte bara jag förresten. Martin och Knut var minst lika glada och jag är överlycklig att jag ändå fick mig själv att åka iväg till Hundens dag i Järnboås. Klockan nio hämtade vi upp Martins mamma Annica och åkte de dryga åtta milen till ett regnigt Järnboås där vi mötte upp Martins bror Chrille, hans partner Mia och deras tre hundar. Jag hade räknat med att Knut skulle vara ett mindre helvete i sin jakt mot nya lekkamrater men trots att vi var omgivna av hundar och människor skötte han sig bra. Ja,…
Meltdown
Ohyggligt. Det är ordet jag kommer att tänka på när jag funderar på hur jag mår. Det är onsdag idag och jag känner mig som ett stort sår. I måndags hade jag ett meltdown. Jag bröt ihop på ett sätt jag inte gjort på länge och det varade fyra, fem timmar innan jag började landa igen. Martin tog med mig ut till bilen och körde runt ett tag och det var så jag lyckades bryta den onda cirkeln av skräck. Igår mådde jag piss, men det hade jag räknat med. Att jag skulle må så dåligt idag gör mig mer…
Jag behöver vardag och rutiner
Jag behöver vardag och rutiner för att må bra. Att saker följer sin vanliga gång och oväntade saker hålls till ett minimum. Det märks idag att det varit för mycket den senaste veckan för jag kan inte alls slappna av när jag är hemma själv. Försöker läsa men har svårt att fokusera på grund av den där rädslan som hela tiden pockar på uppmärksamhet. Den som vill att jag agerar. Gömmer mig. För när som helst kan något hända. Ja, det har varit mycket. Ett oväntat besök förra veckan, och sedan kalaset i lördags. I måndags talade jag med Sofia…
Maskeringen tar ut sin rätt
Jag är en boll av ångest. Fast i formen, men nära att bli en pöl. I lördags var jag på ettårskalas. Massa folk. Många hundar. Det var fint väder så tackolov kunde vi vara ute vilket gör det betydligt lättare för mig. Dels pga att utrymmet är större men också för att ingen reagerar på att jag använder solglasögon. Med dem behöver jag aldrig tvinga mig själv att se folk i ögonen vilket är en enorm frihet. Så det var fint. Dock kom vi dit bland de sista och om och om igen fick jag frågan varför Knut inte var…
2025
När jag tänker tillbaka på året som gått är det mycket som varit tungt och stundtals nästan outhärdligt. Ändå har det också på många sätt varit fint och det är väl precis så det är att leva: en blandning av sött, surt och salt. Januari Februari Mars April Maj Juni Juli Augusti September Oktober November December
Det går åt helt fel håll
Det går inte åt rätt håll. Istället för att sakta börja må bättre mår jag bara sämre, och det snabbt. Den här nivån har jag inte varit nere på sedan mitt återfall i självskadande och suicidplaner för snart fyra år sedan. Och att detta sker på grund av en medicin som borde få mig att må bättre är fan inte okej. Så jag tänker sluta med Abilify. Min läkare är på julledigt men förhoppningsvis finns det någon på kliniken som kan säga hur jag bäst går till väga, för såhär kan det inte fortsätta. Varken för mig eller för Martin.…
Överstimulering som blir till sorg
Vi spenderade julafton själva, Martin, jag och Knut. Planen hade varit att vi skulle firat med hans sida av släkten men då vi inte fick ta med oss Knut valde vi istället att stanna hemma. Först var jag ledsen för beslutet men julafton blev precis vad jag behövde. Paket. Lugn och ro. Bubbelbad. Långsam promenad till Dan-Åkes grav. Min puls håller på och strular. Långsam promenad innebar 165 i puls och jag trodde knappt jag skulle lyckas ta mig hem. Och så har det fortsatt. Minsta lilla ansträngning och pulsen skenar. Juldagen firade vi med min familj och trots alla…
Två autister på Fulufjället
Det verkar tyvärr vara omöjligt att i förväg veta var gränsen går för vad som ska vara för mycket. Imorse gick jag upp strax innan larmet för morgonmedicinen slog igång vid tio och en knapp timme senare var vi på väg mot Fulufjället. Naturnörden Martin hade såklart redan varit där men för mig var det första gången. Tanken var att vi skulle försöka ta oss de två kilometerna till Sveriges högsta vattenfall och tillbaka men Martin stoppade oss. Han är mycket bättre än mig på att sätta gränser och att lyssna på kroppen. Hade jag bestämt skulle vi gått de…