Jag är en boll av ångest. Fast i formen, men nära att bli en pöl.
I lördags var jag på ettårskalas. Massa folk. Många hundar. Det var fint väder så tackolov kunde vi vara ute vilket gör det betydligt lättare för mig. Dels pga att utrymmet är större men också för att ingen reagerar på att jag använder solglasögon. Med dem behöver jag aldrig tvinga mig själv att se folk i ögonen vilket är en enorm frihet. Så det var fint.
Dock kom vi dit bland de sista och om och om igen fick jag frågan varför Knut inte var med. Jag vill aldrig starta bråk eller göra andra obekväma och var därför vag när jag förklarade att vi inte var bekväma med att ha med honom, en sanning med modifikation. I julas skulle vi firat jul på samma ställe där kalaset var men Knut var inte välkommen och därför valde vi att stanna hemma. Jag hade varit okej med att han inte var välkommen om det gällde alla hundar och/eller om Knut betedde sig illa vid tidigare tillfällen, men det har han inte. Vi har inte ens fått veta varför han inte var välkommen så.
Och denna gång, när det nu var kalas, kändes det helt enkelt inte bra att ta med honom. En enorm sårbarhet och rädsla jag alltid bär runt på är att vara till besvär för andra så som så många gånger tidigare i mitt liv bet jag ihop och tryckte undan mina känslor för att inte skapa någon som helst drama. Dock leder det alltid till ångest och självhat. Det där maskerandet som långsamt tar död på oss högmaskerande autister.
Så till lördagen. Alla som frågade var Knut var och mitt svar som fick det att låta som att Knut skulle ha problem med andra hundar. Att Knut skulle vara ett problem när det är så långt ifrån sanningen det går att komma.
Varje gång någon frågade brast det mer och mer inom mig. Jag önskar att jag kunnat säga sanningen. Han var inte välkommen i julas, så varför skulle han vara det nu? Tillslut började jag gråta. Det blev för mycket.
Två kvällar i rad har jag inte kunnat sova. Tankarna skriker i skallen och vägrar ge mig lugn och ro. Jag ältar och analyserar och vrider och vänder på allt. Sociala sammanhang är alltid fruktansvärt jobbiga för mig och denna gång var ännu värre. Jag älskade att se hundarna rusa runt och leka och sniffa och vara hundar samtidigt som det gjorde ont. Knut hade älskat att vara där. Och Martin och jag hade älskat att ha honom med.
Och här är jag fast. Hatet mot mig själv är så starkt. Hela mitt liv har jag låtit andra köra på och hållit käft för att inte skapa problem medan jag inombords dör litegrann. Jag vill bara få vara jag! Vara mig själv! Men tidigt fick jag lära mig hur fel det var.
Jag vet inte ens om jag kommer klara av att posta det här. Återigen av rädsla för att skapa drama. Det är bara tröttsamt. Folk säger saker som sårar och så släpper de det. Martin och jag är inte alls sådana. Han fungerar precis som mig. Vi maskerar och låtsas tills vi kommer hem och våra inre bryter samman. Det kan låta som en småsak, det där med att som autist maskera. Men läs på om det. Maskering är livsfarligt.
Så fort vi kom hem från kalaset lade jag mig i fosterställning i soffan och dissocierade mig igenom en fotbollsmatch på tv. Sociala sammanhang tar alltid mycket på mig. Jag önskar bara att jag kunde ägna återhämtningen åt just återhämtning och inte ångest och självhat.
Men på plussidan var det fantastiskt att spendera några timmar med att snacka hund med Martins svägerska. Jag må vara tyst av mig men när det är specialintressen som avhandlas, då babblar jag på.