Han är så mjuk och fin, min man. Uppmärksam. Omtänksam. Tar hand om mig när jag behöver det och låter mig ta hand om honom när det är vad han behöver.
Jag stannar dagligen upp och tittar på ringarna på mitt finger. Förstår inte att det är mitt liv det här. Att Martin är min. Att vi är familjen Eriksson Tunmats.
Han märker av minsta obehag hos mig och om jag inte ägnat tillräcklig med tid åt mina specialintressen uppmuntrar han mig att göra det. När han sover och jag lägger min hand i hans kramar hans hand alltid om min.
Jag förstår inte hur jag kunnat ha sådan tur. Allt med honom är vackert och fint. Hans kramar ger mig trygghet och uppmuntran och kärlek och hans hand i min är alltid en ren njutning.
Jag vill alltid vara med honom. Upptäcka livet och mig själv med honom vid min sida. Låta varandra ta del av den andres intressen och uppfostra pudlar ihop.
Han är det absolut bästa som finns och jag vet inte hur jag skulle ha tagit mig igenom den här hösten utan honom.