Jag har inte kunnat läsa ordentligt på alldeles för lång tid. Jag har haft torra ögon väldigt länge och precis innan jag träffade en läkare akut om min eventuella astma hade de blivit så torra att jag inte kunde läsa. Det skavde och slungade mig rätt in i överstimulering så fort jag försökte koppla av med en bok.
Sedan fick jag den där vidriga kortisonen utskriven och ögonen blev ännu värre. Så pass illa att jag, som undviker läkare så mycket det går,* bokade ännu en ny tid för att kolla ögonen.
Läkaren hävdade att kortison inte påverkar ögonen fastän det är fel och sade åt mig att besöka en optiker. Så ännu en inbokad tid att ta mig till och igenom. Jag behövde ändå nya glasögon så jag hade redan planerat ett besök. Annars hade det varit svårare att få iväg mig.
När ögonen sedan började bli bättre efter kortisonkuren ändrade jag, i råd med en läkare på psyk, min medicinering och drabbades av en helvetisk dimsyn. Det är på bättringsvägen men kommer fortfarande till och från dagligen. Optikern hävdade att jag är för gammal för att få dimsyn av medicin och jag har för länge sedan tröttnat på bristande kunskap gällande tamejfan allt möjligt hos folk.
Min nya läkare på psyk är dock fantastiskt. Jag berättade för henne att jag kommit fram till att jag är autistisk efter flera års forskande på egen hand och hon ifrågasatte mig inte alls. Dessutom verkar hon ha iallafall viss kunskap om Autism och berättade att min nya antipsykotika ofta fungerar väl på just autister. På tisdag ska Martin och jag träffa henne igen för uppföljning om medicinen. Det här med att inte kunna använda läsningen som jag brukar har förvandlat mig till en spänd fiolsträng i mänsklig form. Jag behöver få läsa och om det inte vore för stickningen känns det som att jag skulle bryta ihop betydligt oftare.
* Ett bra exempel är att jag hade andningsproblem regelbundet i nästan 18 månader innan jag äntligen tog mig iväg till en läkare, och då för att jag hade det värsta anfallet dittills.