Jag har så otroligt mycket ångest i kroppen. Den här hösten, nästan ända sedan vi kom hem från fjällen, har varit tuff. Riktigt tuff. Först akuta läkarbesök för att jag hade andningsproblem (kanske astma, kanske inte, men inhalator morgon och kväll gör susen) och så hemska biverkningar på det. Innan jag började med kortisonet läste jag varningstexten och där stod något i stil med att personer med emotionella problem och/eller psykotiska tendenser kunde bli sämre av att ta tabletterna. Efter samrådan med både Martin, mina föräldrar och Sofia valde jag ändå att ta dem och det gick väl sådär. Hallucinationer en natt men värst var ändå de två dagar jag inte kunde sluta tänka på självmord. Och så ögonen som blev så torra att jag inte kunde ägna mig åt mitt absolut största specialintresse läsningen.
Sedan blodprov och det årliga läkarbesöket på Karla. Ännu en ny läkare men denna gång kändes det som att jag träffade en jämlike. Jag orkar inte gå in på detaljer men byte från en antipsykotika till en annan har fuckat med min kropp, mitt psyke och, ännu en gång, läsningen. Igår gick jag en kilometer och blev alldeles darrig.
Så det är mycket. Och jag har en stark oro i kroppen som gör det svårt att slappna av. Väldigt svårt.
Jag vill bara känna mig trygg nog att kunna somna utan problem men just nu känns det som att det är väldigt långt borta.