Vi tog med Knut och åkte till Nora. De har en stor rastgård där som vi brukar besöka när vi känner att vi har orken och det visade sig vara precis vad jag behövde. Utomhusluft, bekvämt sittandes på en stock, tittandes på Martin och Knut. Visst, jag lekte en del också, men allra mest satt jag på stocken och njöt.
Vi har kommit så långt med den här hunden. För ett år sedan hade tanken på att Knut skulle vara ringbärare på vårat bröllop känts helt omöjligt, men tamejfan, med mjuka metoder, massa nosework och passivitetsträning har vi nått så långt att det är precis vad han ska vara. Ringbärare. När jag ser på den där lurviga klumpen till storpudel, känner jag en stolthet som är enorm.
Och snart snart snart ska han bära fram ringen som husse ska sätta på mitt finger och jag kan inte förstå hur jag kunnat ha sådan tur att jag får ha dem båda i mitt liv. Jag är otroligt lyckligt lottad och det är jag medveten om varenda dag.