Så fort jag känner minsta lilla press att göra något förvandlas det till en omöjlighet. Det har varit såhär så länge jag kan minnas och jag har aldrig förstått varför. Ett enkelt exempel: om jag är på väg att massera Martin men han hinner be mig massera honom innan jag hunnit börja, då vill jag inte längre. Och böcker. Mitt allra största intresse. Jag vet inte hur många gånger jag velat starta bokblogg och/eller recensera böcker. Jag älskar ju egentligen att babbla om vad jag läser men så fort det där lilla tvånget dyker upp så går det inte längre. Just nu läser jag otroligt lite och det beror på att jag har en läsdagbok här på bloggen. Pressen att prestera gör att jag inte klarar av det.
Och vet ni vad? Detta är tydligen väldigt vanligt bland autister. Det förkortas PDA och betyder Pathological Demand Avoidance, på svenska kallat patologiskt kravundvikande. Taget från nätet:
en profil av beteenden som starkt associeras med autism, men är inte en formell diagnos i sig i Sverige. Det kännetecknas av ett extremt, ångestdrivet undvikande av vardagliga krav och förväntningar, vilket skiljer sig från vanlig trotsighet genom att det är en reaktion på en underliggande känslighet och ett behov av kontroll.
Jag tjatar ständigt om Autism. Det har blivit ett specialintresse som jag hela tiden lär mig mer om men det är ju knappast konstigt. Äntligen har jag en förklaring på tamejfan varenda litet problem jag någonsin haft. Kvinnor med så kallad högfungerande Autism (det är världens sämsta namn, för det finns inget högfungerande med det) diagnostiseras ofta med Borderline. Jag uppfyllde alla kriterier för diagnosen och ändå satt jag där i gruppterapin och kände mig som en alien, för jag var så otroligt olik de andra och jag förstod inte varför. Att höra röster, som brukade vara ett stort problem för mig och som jag trodde kom sig av min Schizotypala personlighetsstörning, är även det en relativt vanlig grej hos Autister som är stressade. Jag diagnostiserades med fyra olika personlighetsstörningar men idag är jag tveksam till att jag verkligen hade någon av dem. Alla mina bekymmer finns ju förklarat inom Autismen.
Det är mycket som rör sig i min skalle. Min världsbild eller snarare bilden jag haft av mig själv har helt ställts på ändå. Istället för att hata mig själv och försöka förinta alla delar av mig som inte passar den neurotypiska normen, börjar jag nu ta hand om mig själv på rätt sätt. För jag är värd det.
Och bland det viktigaste jag lärt mig är att isolering inte alls behöver vara negativt. Ibland, ganska ofta, är det exakt vad jag behöver för att orka leva i ett samhälle som inte är gjort för sådana som mig. Tidigare har jag tagit det som en varningssignal istället för något välbehövligt och livsnödvändigt.