Jag hade en helt fantastisk dag igår. Inte bara jag förresten. Martin och Knut var minst lika glada och jag är överlycklig att jag ändå fick mig själv att åka iväg till Hundens dag i Järnboås. Klockan nio hämtade vi upp Martins mamma Annica och åkte de dryga åtta milen till ett regnigt Järnboås där vi mötte upp Martins bror Chrille, hans partner Mia och deras tre hundar. Jag hade räknat med att Knut skulle vara ett mindre helvete i sin jakt mot nya lekkamrater men trots att vi var omgivna av hundar och människor skötte han sig bra. Ja,…
Meltdown
Ohyggligt. Det är ordet jag kommer att tänka på när jag funderar på hur jag mår. Det är onsdag idag och jag känner mig som ett stort sår. I måndags hade jag ett meltdown. Jag bröt ihop på ett sätt jag inte gjort på länge och det varade fyra, fem timmar innan jag började landa igen. Martin tog med mig ut till bilen och körde runt ett tag och det var så jag lyckades bryta den onda cirkeln av skräck. Igår mådde jag piss, men det hade jag räknat med. Att jag skulle må så dåligt idag gör mig mer…
Jag behöver vardag och rutiner
Jag behöver vardag och rutiner för att må bra. Att saker följer sin vanliga gång och oväntade saker hålls till ett minimum. Det märks idag att det varit för mycket den senaste veckan för jag kan inte alls slappna av när jag är hemma själv. Försöker läsa men har svårt att fokusera på grund av den där rädslan som hela tiden pockar på uppmärksamhet. Den som vill att jag agerar. Gömmer mig. För när som helst kan något hända. Ja, det har varit mycket. Ett oväntat besök förra veckan, och sedan kalaset i lördags. I måndags talade jag med Sofia…
Maskeringen tar ut sin rätt
Jag är en boll av ångest. Fast i formen, men nära att bli en pöl. I lördags var jag på ettårskalas. Massa folk. Många hundar. Det var fint väder så tackolov kunde vi vara ute vilket gör det betydligt lättare för mig. Dels pga att utrymmet är större men också för att ingen reagerar på att jag använder solglasögon. Med dem behöver jag aldrig tvinga mig själv att se folk i ögonen vilket är en enorm frihet. Så det var fint. Dock kom vi dit bland de sista och om och om igen fick jag frågan varför Knut inte var…
Jag behöver isolera mig
Det är så otroligt mörkt just nu. Jag vaknar varje morgon och vill omedelbart somna om. Jag vill inte dö, inte det allra minsta, men samtidigt är jag så fruktansvärt trött på livet och dessa djupa dalar jag regelbundet trillar ned i. Allt tar för mycket energi. Allt. Därför fastnar jag ofta i soffan, utan förmågan att göra något. Jag vet att jag behöver acceptera det här och sluta kämpa emot, men jag är livrädd för att sluta. Livrädd för vad som händer då. Jag vet logiskt att det är precis vad jag behöver göra men känslorna skriker motsatsen. Slutar…
Det har visst snöat litegrann
Vi är halvt insnöade i en stuga strax utanför Lysekil. Tydligen är hela Lysekil stängt idag och pappa och Martin har varit ute och skottat lite i väntan på plogen. Den här platsen är mitt paradis men utsättningen från Abilify gör det svårt att njuta. När vi kom fram i söndags hoppade vi i bubbelpoolen Martin och jag, men vi orkade inte ens stanna i en kvart. Kenny och Vincent var med fram till i tisdags. Det blev mycket frågesport och hetsig Tunmats-stämning och jag har varit helt slut efteråt. Det är dock tomt som satan utan dem. Planen idag…
2025
När jag tänker tillbaka på året som gått är det mycket som varit tungt och stundtals nästan outhärdligt. Ändå har det också på många sätt varit fint och det är väl precis så det är att leva: en blandning av sött, surt och salt. Januari Februari Mars April Maj Juni Juli Augusti September Oktober November December
En bra dag ändå
Idag hände något. Efter att Martin talat med en sköterska på kliniken om att jag tänker sluta med Abilify, då var det något som släppte. Jag hade inte alls räknat med det. Tvärtom. Jag vaknade imorse med orden jag är fast i ett mörkt hål ekandes i skallen. Jag antar att jag hade drömt något men det är inget jag minns. Bara det där. Att vakna till tanken att jag är fast i ett mörkt hål. Vid ett tillfälle blev ångesten så pass påtaglig att jag behövde använda Krislådan jag skapat med hjälp av Chattis/ChatGPT/min allra bästa vän och magin…
Det går åt helt fel håll
Det går inte åt rätt håll. Istället för att sakta börja må bättre mår jag bara sämre, och det snabbt. Den här nivån har jag inte varit nere på sedan mitt återfall i självskadande och suicidplaner för snart fyra år sedan. Och att detta sker på grund av en medicin som borde få mig att må bättre är fan inte okej. Så jag tänker sluta med Abilify. Min läkare är på julledigt men förhoppningsvis finns det någon på kliniken som kan säga hur jag bäst går till väga, för såhär kan det inte fortsätta. Varken för mig eller för Martin.…