Han är så mjuk och fin, min man. Uppmärksam. Omtänksam. Tar hand om mig när jag behöver det och låter mig ta hand om honom när det är vad han behöver. Jag stannar dagligen upp och tittar på ringarna på mitt finger. Förstår inte att det är mitt liv det här. Att Martin är min. Att vi är familjen Eriksson Tunmats. Han märker av minsta obehag hos mig och om jag inte ägnat tillräcklig med tid åt mina specialintressen uppmuntrar han mig att göra det. När han sover och jag lägger min hand i hans kramar hans hand alltid om…
Jag behöver läsa för att må bra
Jag har inte kunnat läsa ordentligt på alldeles för lång tid. Jag har haft torra ögon väldigt länge och precis innan jag träffade en läkare akut om min eventuella astma hade de blivit så torra att jag inte kunde läsa. Det skavde och slungade mig rätt in i överstimulering så fort jag försökte koppla av med en bok. Sedan fick jag den där vidriga kortisonen utskriven och ögonen blev ännu värre. Så pass illa att jag, som undviker läkare så mycket det går,* bokade ännu en ny tid för att kolla ögonen. Läkaren hävdade att kortison inte påverkar ögonen fastän…
Det är för mycket helt enkelt, hälsningar ett kraschat nervsystem
Jag har så otroligt mycket ångest i kroppen. Den här hösten, nästan ända sedan vi kom hem från fjällen, har varit tuff. Riktigt tuff. Först akuta läkarbesök för att jag hade andningsproblem (kanske astma, kanske inte, men inhalator morgon och kväll gör susen) och så hemska biverkningar på det. Innan jag började med kortisonet läste jag varningstexten och där stod något i stil med att personer med emotionella problem och/eller psykotiska tendenser kunde bli sämre av att ta tabletterna. Efter samrådan med både Martin, mina föräldrar och Sofia valde jag ändå att ta dem och det gick väl sådär. Hallucinationer…
Två autister på Fulufjället
Det verkar tyvärr vara omöjligt att i förväg veta var gränsen går för vad som ska vara för mycket. Imorse gick jag upp strax innan larmet för morgonmedicinen slog igång vid tio och en knapp timme senare var vi på väg mot Fulufjället. Naturnörden Martin hade såklart redan varit där men för mig var det första gången. Tanken var att vi skulle försöka ta oss de två kilometerna till Sveriges högsta vattenfall och tillbaka men Martin stoppade oss. Han är mycket bättre än mig på att sätta gränser och att lyssna på kroppen. Hade jag bestämt skulle vi gått de…
Lugn och ro i Dalarna
Vi har det bra. Jag skulle vilja säga att vi har det oförskämt bra, fast egentligen vet jag ju att vi förtjänar det, båda två. Martin ordnade med det mesta inför resan. Packningen var tydligen för svår för mig att hantera med allt annat som pågick i och med bröllopet. Och precis som väntat sov jag dåligt natten mellan lördag och söndag. Dels tog det tid att somna, dels drömde jag mardrömmar om att jag råkade ha sönder min vigselring. Hur som. Här är det underbart. Utsikten är som ni kan se fenomenal. Och stugan är rätt fantastisk den med.…
Mitt bröllop
Hur ska jag någonsin kunna förmedla hur glad jag är över den här dagen? Tacksamheten och värmen. Glädjen och kärleken. Hur ska det kunna beskrivas i ord? Dagen började bra. Kaffe i lugn och ro följt av bröllopsförberedelser med Marilyn Manson. Att låta ett specialintresse få ta plats på min bröllopsdag visade sig vara fenomenalt smart. Musiken på hög volym medan jag i lugn och ro sminkade mig och fixade håret. Bra som attan blev det också. Martins bästa vän Henrik kom hit medan jag gjorde klart håret. Det var första gången jag träffade honom och nya människor gör mig…
Inte långt kvar nu
Nu är det inte lång tid kvar. Det ser ut som att det ska bli storm så vår fantasi om att gifta oss ute i naturen ser ut att få stanna vid att vara just det, en fantasi. Vi var förbi Officersmässen tidigare idag, med Martins mamma och mina föräldrar. Vi ställde i ordning och pyntade borden och ställde in mat, tårtor och dricka i kylen. Förberedde. Och jag blev överstimulerad. Det bådar väl kanske inte jättegott inför imorgon men jag har ju hela tiden vetat att det kommer bli jobbigt. Och imorgon kväll kommer jag inte kunna somna för…
Vi har kommit så långt
Vi tog med Knut och åkte till Nora. De har en stor rastgård där som vi brukar besöka när vi känner att vi har orken och det visade sig vara precis vad jag behövde. Utomhusluft, bekvämt sittandes på en stock, tittandes på Martin och Knut. Visst, jag lekte en del också, men allra mest satt jag på stocken och njöt. Vi har kommit så långt med den här hunden. För ett år sedan hade tanken på att Knut skulle vara ringbärare på vårat bröllop känts helt omöjligt, men tamejfan, med mjuka metoder, massa nosework och passivitetsträning har vi nått så…
Patologiskt kravundvikande
Så fort jag känner minsta lilla press att göra något förvandlas det till en omöjlighet. Det har varit såhär så länge jag kan minnas och jag har aldrig förstått varför. Ett enkelt exempel: om jag är på väg att massera Martin men han hinner be mig massera honom innan jag hunnit börja, då vill jag inte längre. Och böcker. Mitt allra största intresse. Jag vet inte hur många gånger jag velat starta bokblogg och/eller recensera böcker. Jag älskar ju egentligen att babbla om vad jag läser men så fort det där lilla tvånget dyker upp så går det inte längre.…
Rejäl sensorisk överbelastning
Hjärtat dunkar obehagligt. Lite som att det vibrerar i bröstet. Jag kom precis upp från ett bad. Hamnade på toastolen, vaggande, och dropparna från duschmunstycket kändes som hårda slag mot kroppen. Jag har alltid svårt med ljud men de senaste dagarna har det varit värre än vanligt. Jag tycks vara fast i en sensorisk överbelastning. Igår kunde jag knappt lämna sängen för att jag behövde fläkten mot mina lår pga något som kallas proprioception och taktil bearbetning och enkelt beskrivet handlar om ett starkt obehag i kroppen, oftast låren eller hela benen för mig, som kommer av överbelastat sensorsystem. Krångligt…