Två autister på Fulufjället

Det verkar tyvärr vara omöjligt att i förväg veta var gränsen går för vad som ska vara för mycket.

Imorse gick jag upp strax innan larmet för morgonmedicinen slog igång vid tio och en knapp timme senare var vi på väg mot Fulufjället. Naturnörden Martin hade såklart redan varit där men för mig var det första gången. Tanken var att vi skulle försöka ta oss de två kilometerna till Sveriges högsta vattenfall och tillbaka men Martin stoppade oss. Han är mycket bättre än mig på att sätta gränser och att lyssna på kroppen. Hade jag bestämt skulle vi gått de där fyra kilometerna och det skulle inte ha slutat bra. Nu blev det istället två kilometer och även det visade sig bli för mycket.

När vi kom fram till nationalparken märkte vi direkt att en helikopter for runt i området. Vi är båda ljudkänsliga men Martin har det betydligt jobbigare än mig med saker som liksom brummar. Dammsugare är ett helvete för honom och likaså trafikbuller

Båda kände för att åka hem igen så fort vi märkte helikoptern men vi tvingade oss att ändå ge det ett försök.

”Jag vänjer mig nog,” sade Martin till sig själv fastän han vet att det inte funkar så för oss autistiska. Ljud filtreras inte bort.

Och jag sade till mig själv att ge fan i att förstöra utflykten för en skitsak fastän jag är medveten om att det inte är en skitsak.

Men det är så lätt att invalidera sig själv.

Efter en kilometer blev det för mycket för Martin och jag var rädd att han skulle hamna i shutdown.

Vi satte oss på en bänk och vilade men det gick ju inte direkt lätt med den där helikoptern som bara åkte runt runt. Så vi fortsatte gå.

Hemma igen drabbades vi båda av feberkänsla och jag lade mig framför fläkten för att låren och armarna strulade sådär jobbigt igen.

Nu närmar sig klockan midnatt och Martin ligger bredvid mig och slumrar. Imorgon kommer mina föräldrar hit och vi ska bara slappa tills de kommer. Förhoppningsvis har vi återhämtat oss tillräckligt för lite mer vandring på fredag.

Jag hatar att energin aldrig räcker till.