Det känns som att jag blir överväldigad så fort jag lämnar sängen. Bokstavligen. Jag fick en kallelse till mitt årliga läkarmöte på Karla och överstimuleringen var ett faktum så fort jag ringde upp mamma. Det var ljud i bakgrunden, och tiden behöver bokas om, men att komma fram till när kändes omöjligt. Före bröllopet? Helst inte. Jag behöver vila så mycket som möjligt. Och vilken tid? Inte för tidigt. Morgnar är den värsta tiden för mig. Oftast är jag inte vaken förrän tio, just nu sover jag oftast en bra bit till efter tolv, och så tar det timmar för mig från då jag vaknar tills jag är okej. Och helst inte heller en för sen tid, för då kommer hela dagen förstöras i och med att jag omöjligen kan göra något alls innan något är inbokat. Jag brukade hata det med mig själv, tills jag insåg att det, precis som de flesta av mina egenheter, är vanliga hos autister.
Jag ligger i sängen och känner mig okej. Tänker att återhämtningen börjar gå framåt och jag lämnar sovrummet för en stund, men stunden blir ju så kort för varenda sinnesintryck får mig att vilja slita av mig huden.
Så jag hamnar i sovrummet igen. Jag har inte särskilt bra tålamod med mig själv men det är fan inte konstigt. Hela mitt liv har jag försökt trycka in mig själv i en snav jävla neurotypisk mall. Det har inte alls funkat och jag gick från att dagligen förgöra mig själv genom självskador, självmordsförsök och missbruk, till att istället skala bort mer och mer av mig själv.
DBT räddade mitt liv, men det hjälpte mig också bli en expert på masking. Tillslut fanns inte mycket kvar av mig alls.
Det är nu. De senaste åren, som jag börjat förstå litegrann. Med Martin började jag unmaska och hela våren och sommaren har gått åt till att försöka lära känna mig själv nu när jag har rätt glasögon på. Nu när jag vet att livet är så svårt för mig just för att jag är Autistisk. Många som blir diagnostiserade sent i livet upplever att de tappar de färdigheter de dittills lyckats bygga upp och jag tror att det är precis vad som pågår just nu. Jag lyckas inte göra mycket mer än att hålla mig vid liv.
Martin har det kämpigt han med och ändå klarar han saker. Laga mat ibland. Sköta tvätten. Ta hand om disken. Och jag blir arg på mig själv som inte hjälper honom mer, medan han bara visar kärlek och förståelse och säger att jag kommer klara av att göra saker när hjärnan är redo vilket är så otroligt sant.
Jag bara hatar att vara fast här. Hatar kaoset här hemma som aldrig blir bättre. Hatar att känna mig maktlös men också svag. Jag vet ju att jag inte är svag men fan vad det känns som det.