Jag har länge tänkt att jag är ganska duktig på det här med känslor, men faktum är att jag sällan inser att jag behöver än paus innan jag blivit överstimulerad. Det är först då, när allt känns överväldigande och jobbigt, som jag börjar ta hand om mig själv.
Det handlar väl om lärdom tänker jag mig.
Både igår och idag har jag orkat med skogsturer. Det är korta och långsamma promenader som ger min själ och hjärna ro.
Igår var vi till Tripphult, en av mina favoritplatser att besöka. Efter promenaden hoppade Knut ned i sjön och svalkade av sig.
På kvällen hade Martin tid för Magnetröntgen inne på sjukhuset i Örebro och medan han var där satt jag i bilen och läste till ljudet av regnsmatter mot taket. Jag tänkte att det inte var särskilt ansträngande för mig att bara sitta där och läsa och ändå var jag så pass överstimulerad när vi kom hem igen att jag inte kunde se fotbollen på teve.
Ändå vaknade jag upp relativt pigg redan vid 11. Jag är mer eller mindre äntligen återställt från förra lördagens shutdown så vi passade på att åka till Nora och gå en tur i elljusspåret där.
Ännu en kort och långsam promenad. 1,2 km och ändå behövde jag en paus mitt i då Martin och Knut passade på att träna lite. Der finns få saker som gör mig så lycklig som att se dem träna och leka ihop. Relationen de utvecklat är så fin och Martin är fantastiskt bra på att läsa av Knuts sinnesstämningar på ett sätt jag bara kan drömma om.
Klockan är tio över fem nu och först nu har jag hamnat i sängen. Smått överstimulerad och väldigt trött. Martin kommer snart in hit så vi kan kokonga oss ihop, med böcker och Buffy.