Martin såg till att vi skaffade badkar för att det här med att duscha var, och är, för mycket för mig. Martin själv tycker om att duscha, precis som de flesta verkar göra, och ändå är han nog den första som ändå förstått mig. Senast för ett år sedan satt jag på möte med min läkare på psyk som inte alls förstod varför det är så svårt för mig att duscha (hur psykiatri inte per automatik också involverar neuropsykiatri kommer jag nog aldrig förstå).
När människor har frågat vad det är som gör det så svårt har jag inte kunnat svara för att jag helt enkelt inte vetat. Förrän nu. Att ha svårt att duscha är allt annat än ovanligt inom autismen.
Jag försökte tvinga mig att duscha varannan dag, men det var sällan jag lyckades. Varje gång jag misslyckades översköljdes jag av skam och självhat. När det bokstavligen verkar som att alla andra klarar något, då är det lätt att börja hata sig själv och se sig själv som svag.
Nästan varje gång jag lyckades duscha följdes dock av att jag bröt ihop. Överväldigad av sinnesintryck och kampen det tar att gå från en aktivitet till nästa. Sinnesintrycken var överjävliga. Ljud från rören, ljus från lamporna, känslan av vattnet som strålade mot kroppen. Jag kan hantera kyla rätt bra men så fort jag blir det minsta överhettad är meltdown nära. Och den där automatisering som sker hos neurotypiska när de gör något de brukar göra, den upplever inte jag som autist. Istället beter sig min hjärna som att det är den allra första gången jag gör något, även om jag gjort det tusentals gånger innan. Jag följer en inte checklista samtidigt som alla intryck formligen överfallet mig. Hårstrån som fastnar mot kroppen? Jag vill skrika och rusa därifrån. Känslan av död hud som tvättas bort får mig att rysa av obehag. Dånandet av alla ljud. Ljuset som skär i ögonen. Vattnet som attackerar. Och hela tiden denna koll på att jag gör vad som ska göras.
Och sedan, ännu ett byte av aktivitet då jag lämnar duschen för att torka mig och klä på mig. Fortsatta överjävliga sinnesintryck.
Så min blivande man såg till att vi införskaffade ett badkar och det gör det betydligt enklare. Dock inte enkelt. Och efter att jag gått ur badkaret behöver jag ta en mikropaus för att undvika överväldiganden och meltdown.
Men. Jag börjar lära mig hur jag ska få mitt liv som autist att fungera så friktionsfritt som möjligt och det hade aldrig gått utan Martin. Som blir min man om 21 dagar!! 🥹