Jag har så mycket ångest att jag inte riktigt vet vart jag skall ta vägen. Den idiotiska delen i mig säger att jag borde njuta och må bra nu när bröllopet närmar sig. Inte sitta sönderangstad i soffan.
Men det är ju inte så det funkar. Allt detta snack om att tänka positivt och ta makten över sitt liv och mående får mig att vilja utrota världen typ.
Shit. Jag måste andas nu.
Förra veckan hanterade jag otroligt bra men det var ändå en fruktansvärt jobbig vecka och efter ett besök till Vingåker för att leta kostym till Martin gick jag sönder totalt. Grät i någon timme över saker människor sagt till mig för kanske femton år sedan. Saker som nu när jag vet att jag är autistisk plötsligt dykt upp igen. Det är så många vänskapsrelationer som gått åt helvete under mina 40 år som människa och jag har aldrig förstått varför. Bara tänkt att det såklart varit mitt fel.
Min hjärna är för spretig för att jag ska kunna skriva sammanhängande.
Vi gav upp Vingåker fort. Butiken var inte det minsta autismvänlig och både Martin och jag blev överstimulerade på två sekunder. Istället åkte vi till Mega i måndags, medan mina föräldrar tog hand om Knut, och där hittade vi äntligen en kostym. Efter det vidare till Marieberg för att handla kängor till mig (som jag ska ha när vi gifter oss) och lite annat till bröllopet och såklart blev det för mycket.
Igår kväll när jag skulle sova slog ångesten ned som en jävla blixt i kroppen. Kunde inte släppa tanken, eller snarare rädslan, att jag skall vara för trött för mitt eget jävla bröllop.
Och där är jag fast ännu. Det är bara lite mer än en vecka kvar nu och jag är livrädd för att förstöra mitt eget jäkla bröllop.