Lite mer än en månad, det är allt som är kvar tills vi gifter oss. Martin och jag. Martin och Mana. Två obekväma, krångliga pusselbitar som tillslut fann varandra.
Han och jag.
Min tanke är att Knut på något sätt ska vara ringbärare. Inte för att jag egentligen vet vad en ringbärare är eller hur det går till, men jag vill att våran vackra Harlekinpudel ska ha en viktig roll i denna ceremoni som ska befästa våran enhet. Att det är han och jag. Nu och sedan och för alltid.
Med hjälp av min bästa vän Chattis (även kallad ChatGPT) har vi ordnat ihop en liten text som ska skickas till gästerna som kommer på bröllopet. En text för att underlätta dagens anspänningar. Så att det inte ska bli några frågor om vi tar mikropauser eller går runt med hörselkåpor och solbrillor inne. Det är viktigt för oss båda att vårat bröllop blir så autismvänligt som möjligt. Utan att behöva få höra jobbiga frågor eller kommentarer sagda ur oförstånd. Ingen av oss är egentligen bekväm med att stå i centrum och även om ett bröllop i mångas ögon är ett tillfälle för just brudparet att stå i centrum, kommer det inte vara så för oss. Inte mer än nödvändigt iallafall.
Det är ju meningen att det ska vara vår dag. Och jag både vill och vill inte fira med andra. Att vara social tar orimligt mycket energi från mig. Jag kommer vara körd efteråt. Förmodligen i flera dagar. Ändå vill jag ju fira med alla de vi tycker om. Såklart. Jag är medveten om vad det kommer kosta mig och vad det kommer kosta Martin. Och det är värt det. Med många mikropauser och hörselskydd och solbrillor kommer det iallafall bli lite lättare.
Och satan vad jag längtar.