Det känns som att allt tar emot idag. Att lämna sängen var en lång jävla pärs och nu sitter jag inne i biblioteket, i hörnet, med en kopp kaffe och försöker att inte flippa sönder på ljuden som kommer från diskmaskinen.
Jag klarar inte av att resa mig upp för att leta fram öronproppar eller brusreducerande hörlurar. I hela mitt liv har jag trott att jag är lat som inte bara gör. Hämtar det som behövs när ljudintrycken hotar att bli överväldigande eller fixar ett glas vatten när jag plötsligt inser att jag är så törstig att det känns som jag inte druckit på flera veckor.
Men så visar det sig att jag inte är lat alls. Det är de exekutiva funktionerna som inte fungerar som på en neurotypisk. Min hjärna jobbar inte riktigt i samma takt kan man väl säga. Det finns mycket att lära men jag är inte särskilt sugen på att lära ut och förklara. Det är vad jag sysslat med i tjugo jäkla år. Försökt förklara och försvara till bristningsgränsen. Ibland vore det skönt att helt enkelt bara få vara. Att säga ”jomen du vet, mina exekutiva funktionsnedsättningar gör allt så jävla svårt” och sedan låta det stanna där, utan att behöva förklara vad de exekutiva funktionsnedsättningarna är. Tänk vad härligt om samhället vore neurodiverse istället för neurotypiskt. Vilken dröm.